245 sorters äpplen

Landets handlare larmar om att försäljningen av svenska äpplen går trögt. Alltför många konsumenter har sedan barnsben blivit matade med ett litet antal smaklösa, men prickfria, importerade sorter.

En förmiddag i september sitter vi mittemot varandra med något som nog kan se ut som en uppslagen bibel på matbordet. Jag läser upp ett stycke medan Anna Karin betraktar äpplet i sin hand.
På lite håll skulle det hela kunna framstå som en stunds kontemplation av det frommare slaget. Om det inte vore för det besynnerliga sätt hon håller frukten på. Med skaftet nedåt! Minsta barn vet väl att det är uppochned.
De verkliga kännarna, som tar fasta på att äpplet är bredast och tyngst vid skaftändan, är dock av rakt motsatt uppfattning. Och det är detta omvända synsätt som präglar den nyutgivna tegelstenen framför oss.
Trots att det rör sig om ett slags uppslagsverk går det inte att missa det underliggande budskapet: Vi bör ta tillvara på och njuta av alla de äpplen som landet just nu dignar av. Bortom – eller snarare hitom – butikernas långväga och vattniga Royal Gala och Golden Delicious väntar ett närmast bortglömt smakrike på att bli återupptäckt.
Faktiskt är det precis det vi håller på med, om än till en början bara i den egna trädgården. Att de mörkröda vinteräpplena i söderhörnet är Ingrid Marie listade vi ut så snart vi tog över stället. Men med de andra elva träden är det desto knepigare, även om vi tror, och hoppas, att ett av dem är Stenkyrke.
Detta gamla gotländska äpple finns givetvis med i Görel Kristina Näslunds bok, som bär den underbart heltäckande titeln ”Svenska äpplen”. Hennes kartläggning av 245 sorter som fortfarande växer i vårt land är tillsammans med Ingrid af Sandebergs akvareller – en för varje äpple – en sällsynt kulturgärning som det tagit ”sex höstar” att genomföra. 
Det visar sig att ett av våra hittills oidentifierade äpplen skulle kunna vara Aldenham Purpur.  Och möjligen kan vi pricka in ytterligare ett. Under det intensiva bläddrandet förlorar jag mig dock istället snart i äpplets kulturhistoria och låter mig fascineras av själva sortnamnen, som vart och ett rymmer en egen berättelse. 
När åt du ett Tistads Vaxgylling, Ökna Lökäpple eller Lammnos senast? Och hur får man i dagens läge tag i ett Melonkalvill, Flickäpple eller Iglabo Stött? Det sistnämnda namnet har förresten inte med fallfrukt att göra utan syftar på att trädet ger så mycket frukt att det måste stöttas.
Men så hörs plötsligt – mitt i tankeutflykterna – en duns genom det öppna fönstret, och så en till, och därefter ytterligare en. Det är hög tid att lämna litteraturstudierna och ta rätt på dagens skörd av perfekt mogna – om än ibland något stötta – höstäpplen. 
Alldeles oavsett vad de råkar heta.
  

Tillägg
Långt ifrån alla har egna äppelträd, men har ändå chansen att få uppleva något annat än de smaklösa globala sorter som dominerar de flesta butiker.
1. Leta ordentligt i den vanliga livsmedelsaffären. De svenskodlade ges ofta en undanskymd plats. Uppmana förresten handlaren att informera sina kunder om sorterna. ”Äpplen gröna” och ”Äpplen röda” är ju föga upplysande.
2. Fråga villaägare med nedtyngda och orörda äppelträd om de behöver hjälp med att bli av med frukten.
3. Spana efter äppelträd i parker och på andra allmänningar.