Utan tomater i Italien

Det är svårt att tänka sig Italien utan tomater. På pizzan, i pastasåsen och färska med mozzarella. Ändå rynkade italienarna länge på näsan åt den röda grönsaken som egentligen är en frukt.

Min första italienska fras lärde jag mig som nioåring på en charterresa arrangerad av Reso till badorten Castiglione della Pescaia. 
– Senza pomodoro, sade pappa så snart en kypare närmade sig.  
Bernhard var född 1921 och uppvuxen i ett småländskt stationssamhälle. Där kunde man leva alldeles utmärkt utan potatisens sötsyrliga och umamirika släkting tomaten. Och inte heller senare i livet kom han att förlika sig med den knallröda grönsakens egendomliga smak.
Han gjorde därför sitt bästa för att undvika den, vilket i takt med tomatens frammarsch blev allt svårare. Särskilt knepigt var det förstås i det främsta av alla tomatländer där varenda rätt tycktes lysa röd. Därför hade han pluggat in ”utan tomat” på italienska.
Synd bara att han inte kommit dit några sekel tidigare. Från början hade italienarna nämligen samma tomataversion som pappa. Det tog faktiskt trehundra år för tomaten att bli spridd i alla folklager längs med hela det avlånga land som många uppfattar som tomatens stamort på jorden.
Tomaten – som växer vilt i Peru, Ecuador och norr Chile och förädlades av mayaindianer och azteker – kom till Europa omkring år 1520 med spanska kolonisatörer. 
Den första dokumenterade italienska tomatkontakten inträffade 1548 då storhertigen av Toscana fick en sändning med den märkvärdiga botaniska nyheten. ”Korgen öppnades och man såg mycket fundersamt på varandra”, lyder den nedtecknande beskrivningen av de närvarandes reaktioner. 
Ingen kom på tanken att göra något med de trinda tingestarna, allra minst att sätta tänderna i dem. De underkuvade indianerna sågs som lägre stående och detta gällde även deras matvanor.
Tomaten kom under lång tid att betraktas som hälsofarlig. Det räckte med att dofta på den för att riskera ögonproblem eller huvudvärk. Möjligen kunde dess kraftfulla substanser användas som medicin, exempelvis mot elaka tumörer.
När samhällseliten äntligen började införliva den i köket ansågs det viktigt att den kokades två gånger, så att man kunde bli av med det skadliga skalet och de slemmiga kärnorna. 
Efter Italiens enande 1861 kom Neapel på dekis. Matbristen blev så akut att fattiga människor kunde tänka sig att äta nästan vad som helst. Till och med råa tomater.
Ett kulinariskt genombrott som vi bör dra nytta av just nu. I mitten av september återstår ju en dryg månad av den svenska tomatsäsongen. Fram till vårkanten finns sedan bara de snabbuppdrivna smaklösa holländska att tillgå.
Och då gör jag som pappa. Vägrar tomat!

Huvudkälla: David Gentilcore: Pomodoro! A history of the tomato in Italy 

Tillägg

Med smakrika och rumstempererade tomater ska man inte göra alltför mycket. Bara en enkel tomatsallad med lite basilika/slätbladig persilja/koriander, finhackad färsk lök/schalottenlök/gräslök, olivolja, havssalt och nymalen svartpeppar. Eller en salsa på grovhackad tomat, chili, koriander, salt och peppar.
Min absoluta favorit är olika sorters bifftomater, som ju dessutom är så dekorativa i sin bulliga oformlighet. Det gäller bara att få tag i dem. Livsmedelsbranschen gillar det som är lättransporterat, och de smakrika bifftomatsorterna hör sällan till den kategorin. Jag hittar mina på bondens marknad eller i särskilt välsorterade butiker.