Barnmat på italienska

Sällan är vi så kulinariskt tunnelseende som när det gäller den mat vi bjuder de allra minsta. Vår inhemska vällingkultur är så bergfast cementerad att hemgjord pulverfri barnmat från Italien kan kännas som något närmast revolutionärt.

När Linnea nyligen var på barnavårdscentralen fick hon veta att hennes dotter Joni behöver få tillskott av järn. Den sex månader unga krabaten är hur välmående som helst, så det är ingen akut näringsbrist som har uppdagats. Men i Sverige bör alla barn ges extra järn, och detta kan, enligt BVC, endast ske i form av pulvergröt eller välling med sina långa innehållsförteckningar. Att ge Joni livsmedel som i sig är järnrika räcker inte för att komma upp i de stipulerade nivåerna.
Två veckor senare befinner vi oss hemma hos Alessia Cerulli, som håller kurser i italiensk matlagning. På bordet i det ljusa vardagsrummet finns något som ser ut som ett stilleben ur Solens mat. Olivoljan, linserna, basilikan, polentan, ricottan, tomaterna, broccolin, mozzarellan, morötterna, rödkålen och parmesanosten är dock inte utgångspunkten för någon finare festmåltid – utan några av råvarorna till den barnmat hon lär ut.
– Jag blev faktiskt chockad när jag för åtta år sedan kom till Sverige. Föräldrarna här förlitar så mycket på välling och burkmat. Många har så lågt självförtroende och tycker att det fabriksgjorda är säkrare än det hemlagade. 
Välling är faktiskt ytterst ovanligt utanför Sverige och Finland. Och att ge sitt barn industrimat från en burk är, enligt Alessia, otänkbart i hennes hemland. De nyblivna föräldrarna får även där kostråd, men uppmanas samtidigt av sin barnläkare att lita på sina egna bedömningar och sitt eget matkunnande.
– Något järntillskott pratar man inte om. Med hjälp av en allsidig kost får man i sig det man behöver. 
Så hur skulle då Jonis italienska lunch kunna se ut?
Grunden är den buljong på fänkål, morot och kyckling som just nu puttrar på spisen. Alessia skedar upp lite rismjöl i en tallrik, rör ihop det med en skvätt av buljongen, blandar ned olivolja, mosad zucchini och river till sist lite äkta parmesanost över gröten.
– Det ska vara parmigiano reggiano som är lagrad i 18 månader, eftersom det gör att proteinerna blir mer lättsmälta, säger hon, och bedyrar samtidigt med ett leende att hon inte har några barn med denna del av ostindustrin.
Nya livsmedel bör även i Italien introduceras i lugn takt, så att man kan se vad barnet eventuellt reagerar mot. Målet är att den som har fått tänder ska kunna äta allt det som står på familjens bord och hela tiden vara öppen för nya smaker. Och några särskilda barnmenyer – med varmkorv och pulvermos – är det förstås inte frågan om, vare sig på släktfesten eller på krogen.
Är det konstigt att vi längtar dit ibland?

Tillägg
Alessia Cerulli om mat:

”I Italien serverar man det bästa till barnen. Till exempel om en restaurang har fått tag i en särskilt fin köttbit.”

”Kasta aldrig något. Det innersta i en fänkål är perfekt som rå i en sallad. Resten används i soppa eller buljong.”

”Det spelar ingen roll vad du säger till ditt barn. Det viktiga är att du visar att du själv gillar maten.”