TV marknadsför skräpmat

Chips, läsk och halvfabrikat i reklamspotarna. Och ständigt samma skräpmat i polisserierna. Hur påverkas vi av maten vi ser på teve? undrar Mats-Eric Nilsson

Italienska är knappast min bästa gren. Så när jag ligger på vårt sicilianska hotellrum och kryssar mellan tevekanalerna fastnar jag av naturliga skäl för helt andra saker än de rent verbala finesserna. 
Till exempel att det med jämna mellanrum dyker upp folk som verkar vara upptagna av riktig mat. I såpor och deckare – till och med i reklamfilmerna! – lagas rätter av genuina råvaror. Och de relationer och samtal som jag har så svårt att följa utspelar sig gärna kring ett inbjudande matbord, hemma eller på krogen. 
Kockshowerna är däremot inte alls lika talrika som hos oss, och frågan är om dessa specialprogram egentligen inte säger särskilt mycket om den rådande matkulturen. Den får man istället syn på i de sammanhang där käket inte är huvudsaken.  
Kommissarie Montalbano, vars äventyr på maffians Sicilien ju även letat sig in i den svenska rutan, är ett gott exempel på hur det kan se ut i italiensk teve. Trots ett stundom hektiskt utredningsarbete slarvar han sällan eller aldrig med måltiderna. 
När han ska laga kvällsmat händer det till och med att han drar ur telefonjacket för att få vara i fred, och han blir ytterst bekymrad när det blåser upp till storm ute på havet eftersom det innebär att det inte kommer att finnas någon färsk fisk nästa dag. Hotbilden är att han på sin favorittrattoria ska tvingas beställa en medioker vitello milanese istället för någon av de lokalfångade läckerheter som vanligtvis förgyller lunchen.
Avståndet till våra inhemska tevesnutar kunde inte vara längre. Deras räder till McDonald’s och andra snabbmatssyltor är ju minst lika frekventa som deras tillslag hos langare och rånare. Precis som sina amerikanska kolleger sitter de sedan i timtal i sina spaningsbilar håglöst idisslande på pizzaslajsar och burgare, medan befälen grinar illa över plastmuggarnas automatkaffe inne på stationen.
Så tänk då om mediebilden av maten inte bara är en enkel avspegling av verkligheten utan även påverkar vår syn på vad som är rätt, rimligt och gott att äta?
En studie som nyligen publicerades i den brittiska Journal of Pediatrics visade att barn givetvis konsumerar mer av den skräpmatsprodukt som en kändis gjort reklam för. Men ännu intressantare var att det räckte med att de på teveskärmen fick se den fotbollsspelare som förknippas med ett visst chipsfabrikat för att de skulle bli sugna på just denna vara. 
Och vad är det som säger att detta mönster bara skulle gälla de 8–11-åringar som ingick i experimentet?
Nästa steg borde kanske bli att undersöka vilken roll de allestädes närvarande paparazzibilderna har för matkulturen. För vad är det stjärnorna från Los Angeles brukar hålla i ett krampaktigt grepp när de i sina huvtröjor och solbrillor råkar ut för smygfotografens extrema teleobjektiv?
En jättemugg milkshake.
     

Tillägg

På Sicilien är det väldigt lätt att äta riktigt gott. Exempelvis i den för länge sedan nedlagda järnvägsstationen i Ficuzza – alldeles i närheten av Corleone, vars namn blev beryktat genom boken och filmen om Gudfadern. 
Bland menyns antipasti hittar jag ”equino”, som inte kan tolkas som annat än hästkött. Och eftersom kusen inte på industriellt manér har smugits ned i en lasagne utan säljs helt öppet i form av bresaola med buffelmozzarella och en lokal getost, är den för mig ett oemotståndligt val.
Tillsammans med traktens mustiga lokala rödvin, som ställs på bordet i enliters tillbringare, blir detta en av semesterveckans många höjdpunkter.