Vår längtan efter insyn

Att allt fler restauranger satsar på öppenhet och låter gästerna se hur rätterna lagas till är inte bara ett uttryck för krogens självförtroende. Det berättar samtidigt något om vår tid. Vi vill veta mycket mer om den mat som till slut hamnar på tallriken.  

Den blivande ketchupkungen Henry J Heinz insåg redan på 1860-talet vikten av transparens. Som extraknäckande tonåring valde han därför att sälja pepparroten från familjens trädgård i klara glasflaskor. 
Tanken var att kunderna skulle kunna granska innehållet och tydligt se vad de betalade för. Och den unge Henrys enkla grepp blev så framgångsrikt att han snart kom att överge sina ursprungliga prästplaner. 
Även hans sedermera världsberömda ketchup, som började tillverkas 1876, utstrålade renhet och förutsägbarhet och uppfattades som ett attraktivt alternativ till många av tidens sunkiga produkter från mer eller mindre oseriösa matfabrikanter. 
Heinz tänkande spred sig och flera av de varumärken som grundades i slutet av 1800-talet lyckades med liknande metoder vinna de skeptiska konsumenternas förtroende.
Men nu är det dags igen. Åter är matbranschen ifrågasatt och en växande kundgrupp vill veta vad som egentligen finns i de färgglada förpackningar som butikerna är fulla av. Varifrån kommer de många svåruttalade och främmande ingredienserna? Hur har djuren fötts upp och grönsakerna odlats?
Enligt det internationella och intelligenta magasinet Monocles senaste nummer är denna vetgirighet inget att förvåna sig över. Ju närmre förhållande vi har till en vara desto mer vill få reda på om dess ursprung. Och det är svårt att tänka sig någon mer intimt än att stoppa produkten i sig och faktiskt låta den bli en del av den egna kroppen. 
Alltså är det inte särskilt konstigt att den medvetna konsumenten vill få ”hela levnadshistorien för den torsk som ska grillas till söndagslunchen eller kunna följa mjölkens väg från kons juver till skummet på cappuccinon”, skriver Monocle. 
Bondens marknad, som spritt sig från USA via Storbritannien till Sverige, visar vad det kan handla om. Här får vi en – numera – unik chansen att komma i direktkontakt med de människor som med sina egna händer producerat tomater, bröd och korvar. 
Ett annat exempel är de många restauranger som öppnat sina kök och låter gästerna se hur rätterna lagas. Detta bör nog inte uppfattas som ytterligare ett billigt marknadsföringsknep utan alla dessa vispande, hackande och grillande kockar ger ju kunden en unik och efterlängtad insyn bakom kulisserna.
Frågan är bara när de stora livsmedelsföretagen ska följa efter. Vilka har så rent mjöl i påsen att de kan visa upp precis hur och var maten kommer till. Inte med romantiserade reklamfilmer av sovjetiskt snitt på temat ”från ax till limpa”. Utan med kalla fakta och precisa uppgifter om den pastej jag för tillfället håller i handen.