Landet utan turistfällor?

Att vara matintresserad turist kan ha sina sidor. Den som slappnar av det minsta riskerar att gå rakt in i någon av de otaliga fällor som noggrant gillrats inför sommarens anstormning. Så det gäller att se upp! 

Efter ett antal timmar i San Franciscos myllrande Chinatown behöver man äta. Och för Måns och mig var det solklart att vi skulle välja ett ställe där det satt många gäster som föreföll vara kineser.
”Varför då?”, invände Lennart, ”Det är väl mycket bättre att ta den restaurang som har flest kunder som ser ut som vi. Där är maten säkert mer anpassad för oss.” 
Femton år senare kommer jag inte längre ihåg vilket alternativ som segrade eller hur måltiden smakade. Genom åren har jag dock fått otaliga bevis på att det brukar löna sig att följa lokalbefolkningen.
Inför en resa till Vietnam för tre år sedan fick jag ett ytterst precist och till synes udda råd av tevekocken Niklas Ekstedt.  
”Leta efter plaststolar!”.
Givetvis handlar det inte om att dessa ofta knallröda och minimala sittdon på något sätt skulle vara komfortabla utan om vad som brukar serveras på sådana ställen där man inte brytt sig om att anpassa möblemanget efter västerlänningar.
På de enklaste och i våra ögon påvert inredda krogarna finns helt enkelt den mest oförfalskade maten: de fräschaste vårrullarna och de bästa versionerna av den chiliheta och myntarika nudelsoppan pho. Mitt starkaste minne är den pinfärska och nygrillade hummern på ett gatuställe med toapappersrulle på bordet – och förstås de typiska stolarna.
En enda gång gjorde vi – av oklar anledning – avsteg från vår lyckade strategi, vilket naturligtvis resulterade i resans mest slätstrukna och minst prisvärda middag.
Varje land har sin uppsättning fällor och det finns ingen orsak att avundas de utsocknes bytesdjur som travar upp och ned för Stockholms främsta turiststråk sniffandes efter något ätbart. Den som kommer utifrån är liksom predestinerad att gå fel. 
Den tydligaste och mest universella varningssignalen är förstås att menyn är översatt till många språk. Men varje region och storstad har sina speciella kännetecken, och resenären måste ständigt vara på sin vakt och med känselspröten ordentligt utfällda försöka uppfatta fler signaler än så.
Dessutom gäller det att veta exakt när man trots allt ska våga bryta mot någon av grundreglerna. I vissa speciella fall kan sagolikt autentiska rätter serveras på krogar som är sönderdekorerade med färgglada flaggspel från alla möjliga nationer. Och det är naturligtvis bara i ett fåtal länder som en toarulle kan tjäna som en kvalitetsmarkör.
Så krogletaren har det inte lätt. Själv har jag bara lyckats hittat en plats där man kan tillåta sig att slappna av: Söul.
Under en dryg veckas intensivt uteätande i den sydkoreanska huvudstaden insåg jag snart att vi helt kunde strunta i alla mödosamt tillägnade försiktighetsåtgärder och undersökningsmetoder. Vi gick bara in på första bästa restaurang och njöt av vällagade luncher och middagar från det internationellt uppmärksammade koreanska köket. 
Utan att se skymten av minsta turistfälla. 
Vilken semester!