Den konstgjorda burgaren

Återigen är det män och kvinnor i vita rockar som ska lösa våra matproblem. Mats-Eric Nilsson förhåller sig försiktigt skeptisk och funderar över andra vägar ur det extrema beroendet av djurfabrikernas kött.

Det händer att passionerade vetenskapsmän drabbas av en överdriven tilltro till den egna forskningens möjligheter som allmän problemlösare. Som den franske kemisten och nobelpristagaren Marcellin Berthelot. 
Efter att ha skådat djupt i sina provrör kom han i slutet av 1800-talet fram till att vi år 2000 istället för vanlig mat skulle komma att livnära oss på näringsmässigt optimerade piller och välkontrollerade artificiella substanser. 
Traditionella och på olika sätt ofullkomliga livsmedel skulle enligt denna framtidsvision alltså redan idag vara hopplöst överspelade. 
Ungefär som i de science fiction-filmer där invånarna – påfallande ofta med spetsiga öron och jackor med udda knäppning – sällan får chansen att sätta sig till bords för att njuta av en riktig stek eller nyskördade grönsaker.
Och nu kan det vara dags igen. Enligt de senaste veckornas nyhetsrapportering verkar åtminstone den gamla köttbiten, som vi hittills har känt den, vara i farozonen.
De holländska forskare som med hjälp av stamceller från slakterirester försöker odla fram en konstgjord hamburgare säger sig i alla fall ha kommit en bra bit närmare en lösning. 
Visserligen blir det världshistoriens dyraste burgare och ännu är den labbproducerade vävnadsmassan, som saknar såväl blod som fett, på tok för blek och dessutom oroväckande smaklös. Men vetenskapsmännen är, i vanlig ordning, eld och lågor över möjligheten att på detta sätt kunna rädda planeten. 
Just smakbristen bör nog inte underskattas. Inte i en tid då allt fler konsumenter föredrar kött från djur som fått röra sig över stora ytor och beta gräs.
Den ryske journalist som fick ett smakprov av labbköttet var i alla fall inte ett dugg imponerad. Även den tillsatsstinna köttersättning som går under namnet quorn skulle ju förresten en gång i tiden frälsa världen. Och inte smakar den – flera decennier senare – särskilt kul.
Så parallellt med de pågående experimenten gör vi nog klokt i att ta betydligt mer lågteknologiska grepp för att motverka köttsamhällets klimatmässiga och djuretiska problem. Utan minsta kulinariska uppoffring.
Vi kan skära ned på slentrianköttet och inse att det faktiskt går alldeles utmärkt att äta en fullvärdig måltid utan muskelmassa från fyrfota djur eller kycklingfabriker. Köper man kött mer sällan får man kanske råd att välja bort det som kommer från de värsta – ofta utländska – djurfabrikerna. 
Dessutom borde vi kunna laga mer vilt än någon enstaka gång till fest. Fritt strövande djur måste väl vara den optimala köttproduktionen. Och den kraftigt ökande och bökande vildsvinsstammen borde på allvar börja betraktas som en gastronomisk tillgång.
Men när såg du sådant fläsk på Ica senast?