Matlandet Storbritannien

I helvetet står engelsmännen för matlagningen, sägs det. Men borde det inte snart vara färdigskrattat åt sådana slitna skämt? Britternas framgångsrika motstånd mot smakmässig likriktning är något för andra länder att ta efter. 

Till andra världskrigets allra minst uppmärksammade offer hör de hantverksmässigt ystade ostar som sedan flera hundra år framställts i brittiska gårdsmejerier. Det var dock inga tyska precisionsbomber som slog ut dem – utan engelsmännen själva. 
För att trygga livsmedelsförsörjningen tog staten under krigets första år full kontroll över matproduktionen genom det nyinrättade Ministry of Food. Och enligt ett av de många centralbyråkratiska dekret som matministeriet spottade ur sig fick endast sex ostar tillverkas i landet. 
Cheddar fanns med på listan över tillåtna sorter men rader av traditionella ostar – inklusive sådana klassiker som Stilton, Gloucester, Lancashire och den walesiska Caerphilly – hamnade utanför den statligt reglerade ostbrickan.
Trots att ostdekretet efter kriget upphörde att gälla fick det förödande konsekvenser för den tidigare så blomstrande ostkulturen.
Att ysta ost är ett slitsamt arbete och på många gårdar orkade man inte återuppta ostframställningen när restriktionerna – och krigets ostransonering – äntligen hävdes. Bara i grevskapet Cheshire i nordvästra England fanns före kriget 405 gårdsostar. År 1948 var det bara 44 kvar. 
Och värre skulle det bli. Nästa stora kraftfulla attack mot småskalighet och mångfald kom från livsmedelsindustrin och de inplastade smaklösa blockostar som utan nämnvärd lagring kunde säljas till lågt pris i supermarketen.
Men till slut fick den ostintresserade delen av befolkningen nog. Redan på 1970-talet började det dyka upp särskilda ostbutiker, som gav de små tillverkarna avsättning för sina produkter, och idag är Storbritannien åter ett rikt ostland. Många gamla sorter har återupplivats och åtskilliga nya kommit till. I den utmärkta guiden Great British Cheeses finns imponerande nog över 300 sorter presenterade.
Och en liknande renässans upplever nationaldrycken ale. Det har förstås alltid gått att få en bärs eller två på puben, men den mer ursprungliga smakrika och mindre industriprocessade version som entusiasterna kallar real ale har varit utrotningshotad. 
Att detta karaktärsfulla färsköl, som handpumpas av bartendern, återigen kan avnjutas över hela öriket, ofta från ett lokalt bryggeri, är resultatet av den envetna kampanj som Campaign for Real Ale har bedrivit under de senaste 40 åren.
Det allra senaste tillskottet i denna engelska smakrevolt är den yttersta välkomna protesrörelsen mot det svampiga vita fabriksbrödet. Den ambitiösa Real Bread Campaign har dock bara ett fåtal år på nacken och här finns det ännu sorgligt mycket att göra.
Det kan varje Englandsresenär med lätthet konstatera. 

Tillägg
I Storbritannien har man sällan några problem att hitta pubar som serverar real ale. Säkrast är att leta efter dekalen Cask Marque vid entrén. Märket betyder att puben vid oberoende inspektioner har visat sig kunna hantera sin real ale på rätt sätt. Detta opastöriserade öl är levande materia och ska jäsa en andra gång på plats innan det serveras. 
Ölet pumpas upp för hand utan att någon kolsyra tillsätts, vilket däremot sker med annan fatöl. Real ale innehåller endast sin ”naturliga” kolsyra, vilket gör att det skummar betydligt mindre än vanligt öl.
Två svenska pubar har fått Cask Marque: Oliver Twist och Akkurat på Södermalm i Stockholm. Och där kan man ofta även få svensk real ale från Skebo Bruksbryggeri.